Ina Porselius och Isis Maakestad jobbar med personliga berättelser som utgångspunkt. I utställningen skildrar båda konstnärerna två porträtt i sin frånvaro.
En bild av en mormor där hon frågar efter en cigarett, Isis:
Det sägs att minnet är förmågan att lagra erfarenheter och göra det möjligt att känna igen.Ibland när jag möter min blick undrar jag vems det är?
En bild av en farmor på väggen.
Ina: Jag vet inte hur ditt ansikte såg ut, men på bilden så ser det ut som att vi har likadant hår. Jag önskar att jag visste hur du såg ut, men framför allt önskar jag att jag visste hur du var. Jag önskar att du var mer än en bild på väggen.
Vi har aldrig mött dem. Finns det något av dem kvar i oss?
Isis: Du säger: När jag sitter och röker kan jag märka att handen skakar och benen darrar.
Om vi samlar på allt, det vi kan greppa tag i, ett foto, en film, ett brev, en lista, bevis. Bevis på att de funnits. Kan vi komma nära er då?
Ina: Jag vet att de enda blommor du hade var pelargoner. Jag gillar inte pelargoner, men bortsett från det så undrar jag om vi är lika du och jag. Om det finns något av dig kvar i mig.
Isis: Du var en dotter, en mamma, en farmor, en mormor
Vi vill lära känna er, vi vill berätta om er, vi vill inte glömma er. Vi är nära nu.
---
---
Med stöd från BEK och Kunstsentrene i Norge.
Ina Porselius
Isis Maakestad
Ina Porselius
Isis Maakestad
